Det här är jag. Året var 2011. Fanns nog ingen som hade mer självfortrende än jag då. Självkänslan var på topp. Nyförälskad. Jag hade hälsan, jag hade ett jobb.

Jag visste inte att ca 1 år senare skulle alla härliga känslor ta slut.

2011

2013
Det här är jag i början av 2013.

(hittade tyvärr ingen "bättre" bild)

Jag spelade tennis denna dagen, med min bror. Var helt förstörd men jag gav mig ändå iväg.

Ni kanske tycker det är konstigt när jag säger att jag inte varit lycklig och kännt det här ruset sen 2011. Jag har kännt det 2 ggr sen dess. Det var när Freya föddes och när jag och Johan gifte oss. Sen är det precis som om jag fick en lusing och vaknade till alla negativa känslor.

Jag försöker tänka på det som vart bra sen 2011. Försöker peppa mig själv.

Jag säger ofta till mig själv, -Emma, ryck upp dig nu. DU har inget att må dåligt över längre.

3 år har snart gått.

Om jag kunde förklara med en mening så att ni förstår hur jag mår så skulle jag gjort det. Det enda jag kan säga är att det är inte jag som styr alla känslor, dem bara är där.

För dem som säger " Folk med depression som tar livet av sig är bara fega". Det gör så ont i mig att höra.  FOLK med depression styr inte över sig själv, det är depressionen som styr över personen.

Vill du människa som aldrig haft en depression och som säger såhär om "FOLK" vill du ta över min depression för en dag så du kan få förståelse hur en depression funkar, då får du mer än gärna göra det.  Så innan du säger till "folk" att rycka upp sig, ta reda på fakta.

Jag har ingen aning om hur jag ska ta mig ur detta. Men fick ett tips av en vän igår, som vet vad hon pratar om.

Hon säger denna bön högt till sig själv när det är jobbigt.

Inte för att jag är kristen men det finns en poäng i denna.

" Gud, ge mig sinnesro  

att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden"